Kaninmat

En ytterligare ambition för 2010 är att prova ett halvår utan annat kött än fisk och skaldjur. Jag tjuvstartade vid lucia 2009, och har lyckats att låta bli kött sedan dess. Min plan är att fortsätta försöket nu under våren, och se så att det inte påverkar löpningen, vikten eller hemoglobinvärdet negativt.

Tanken med kostomläggningen är i grunden rent självisk; med kunskap om det röda köttets negativa hälsoeffekter och efter alla larm om gifter, gammal köttfärs och andra tokerier känns det mer hälsosamt att hålla mig till en ekologisk, köttfri kost. Sedan har kanske bilder från den storskaliga köttindustrin bidragit lite till beslutet, eller åtminstone till att jag fattade beslutet nu, och inte om ytterligare ett par år.

Om ett halvår då? Jag får se hur det känns då, förstås, men jag funderar på att inte vara lika strikt då; acceptera kötträtter om jag blir bjuden hemma hos någon, och kanske själv köpa något ekologiskt, närproducerat köttstycke vid särskilda tillfällen. Däremot ska jag nog utvidga restriktionerna till att även gälla en del fiskarter och skaldjur, eller åtminstone fångster från vissa områden.

Så varför ett halvårs köttkarens, varför vara ”strikt” nu om jag tänker mig en mindre strikt hållning senare? För att jag känner mig själv. Karensen krävs för att jag ska vänja mig och tycka att det är värt den lilla extra ansträngning som det ändå innebär att laga goda, trevliga och näringsriktiga rätter utan kött när man är ovan vid det. Annars blir undantagen snabbt regel och jag står där med bara en ”vegetarisk torsdag” eller liknande.

Är det synd om djuren?

”Det är synd om människorna”, skrev Strindberg. Dödandet och ätandet av djur är ingen stor fråga för mig, inte idag i alla fall. Det finns alldeles för många andra politiska och samhälleliga frågor som rör människors lidande, som är viktigare för mig att engagera mig i. Visst kan en (nästan) vegetarisk kost lindra samvetet när bilder på plågade grisar sprids i tidningarna, men vad jag som individ har på min tallrik spelar förstås ingen roll vad gäller köttproduktionen i stort.

Jag får återkomma med rapport om hur det går i vår! Bon appetit.

Sällskap och backträning

Idag skulle jag ha sprungit med T, men han lämnade W-O efter en tåskada i inomhusfotboll. Det blev istället en lugn sjukilometare (lilla Marconirundan, som i måndags) med PJ. 5:11 min/km i snitt, lite snabbare i början och i slutet. Vi avslutade med att höja tempot och ta oss uppför Guldmyntsgatan, pust. Det är en av fördelarna med att springa i sällskap, utöver att det är trevligt. Man kan pusha varandra lite.

Och därmed lyckades jag låta bli att bryta mot ambitionen att ”springa minst två pass per vecka” redan första veckan, skönt. Men imorgon är det en ny vecka. Håller sig vädret någorlunda som det är så tänker jag springa till Östra sjukhuset åtminstone en morgon, och kanske hem någon eftermiddag också.

Planer och ambitioner

Mina nyårsambitioner från förra året blev ganska lyckade, jag kunde pricka in fyra av fem när jag sammanfattade året. Jag försöker mig på en favorit i repris.

Här är mina ambitioner för löparåret 2010:

• Jag vill springa minst två pass varje vecka, för att kunna behålla rutinen
• Jag vill springa minst ett kvalitetspass i veckan i sommar, för att kunna bli snabbare
• Jag vill springa maratondistansen (42 km) vid minst ett tillfälle, och längre än 21 km vid flera tillfällen
• Jag vill springa Göteborgsvarvet under 1:45:30 (pb: 1:50:13) – brasklapp: jag kanske är i Rwanda eller Vietnam då
• Jag vill springa milen under 45:00 (pb: 48 min)
• Jag vill springa Fredsloppet under 21:00 (pb: 21 min)

Och någon gång, ett annat år, vill jag springa New York Marathon.

Snö

Pulsade fram i decimeterdjup nysnö igår kväll, medan vassa flingor yrde mot mitt ansikte. Bra sätt att stärka fotleder och muskler! 7 km i 5:11-tempo.

Ett fungerande sätt att få ut mig på en runda: lura mig själv att det bara ska bli en kort runda runt kvarteret, och så svänga av nedför backen från höjden när jag minst anar det. Vips så blir en tvåkilometare lite längre.

Löparåret 2009

Sent omsider kommer här sammanfattningen av mitt löparår 2009.

Först en titt på mina nyårsambitioner inför förra året. Jag hade listat fem punkter, och kan se att jag har uppnått fyra av dem. Punkt 1, att lägga in mer kvalitetsträning (framförallt fartlek och intervallträning), missade jag. Jag har kört ett par pass med fartlek, men har haft för många avbrott i min träning under året för att ha lyckats skapa en rutin.

Träningsavbrott

Träningsavbrotten och ojämnheten över året är det jag tycker har präglat 2009. Min träningsdagbok på Jogg.se (kräver inloggning) ger en bra möjlighet att granska träningsmängden, månad för månad. Totalt sprang jag 84,3 mil, uppdelat i 110 pass (snitt: 7,7 km/pass, 5:02 min/km). Bäst var september, med arton pass på totalt 10,7 mil. I distans var juli (3,4), november (3,6), oktober (5,5) och juni (5,6 mil) sämst, och i antal pass är det juli (5), februari, oktober och november (7 vardera) som varit dåliga.

Jag försöker gå igenom orsakerna till uppehållen och minskningarna i träningsmängd. I februari har jag drygt en veckas uppehåll på grund av halsont. I april har jag två halva veckors uppehåll pga förkylning.

I juni är skolterminen slut, och min vardagsrutin bryts av ledighet, bröllop och bröllopsresa. Träningen åker bergochdalbana. Ett par veckor springer jag bara enstaka pass, och två veckor blir det 3-4 pass per vecka.

I juli missar jag en vecka på grund av Arvikafestivalen, men under Hultsfredsfestivalen följande vecka hinner jag åtminstone med ett pass. Sedan börjar jag jobba, och hinner eller orkar inte springa på nästan två veckor.

I augusti återtar jag träningsrutinen, men tar en veckas paus efter blodgivning. Även september blir riktigt bra, med 2-4 pass per vecka.

I oktober kommer så Sture till världen. Det är kanske inte så konstigt att min träningsrutin rubbas. Månaden avslutas med ett veckolångt uppehåll. Så fortsätter det även i november, med flera veckolånga uppehåll. Först en vecka in i december lyckas jag återskapa rutinen med 2-3 pass per vecka. Tyvärr slutar året med att jag åker på en rejäl förkylning med halsont, och missar Sylvesterloppet.

Sammanfattningsvis alltså: vid enstaka tillfällen har sjukdomar tvingat mig att avstå från löpningen, men framförallt är det när rutinen störs (sommarlov, sommarjobb, Stures födelse) som jag har svårt att anpassa mig och komma igång igen.

Höjdpunkter

Den stora höjdpunkten på löparfronten 2009 var för mig Göteborgsvarvet. 2,1 mil i maklig takt, men med stor glädje och trivsel. Det är inte mycket annat som kan slå det. Första gången jag joggade halvmara-sträckan var förstås också en minnesvärd upplevelse från fjolåret; i mars tog jag mig runt premiärsträckningen av Göteborgsvarvet, tillsammans med dryga hundratalet andra motionärer. Det var en skön känsla att veta att jag klarade av det, och det stärkte mig mycket inför det riktiga Varvet.

Fredsloppet i september måste jag också nämna som en höjdpunkt, dels för att jag fick en bättre tid än jag egentligen trodde att jag skulle klara, och dels för att det är ett trevligt lopp som jag har många bra minnen från, när jag sprang det år efter år som liten knatte en gång i tiden.

Lärdomar

Vad kan jag då dra för lärdomar från förra året? Egentligen att jag inte tycks ha lärt mig någonting, jämfört med året före… Jag kan nästan ordagrant klistra in det jag skrev under ”Lärdomar och erfarenheter” i förra årets sammanfattning:

”Lärdomen från året är framförallt att det viktigaste i min träning är att hålla rutinen uppe, med två till tre pass i veckan. När rutinen bryts /…/ krävs det mer kraft för att jag ska orka ge mig ut i spåret igen.”

Och:

”En annan viktig erfarenhet är att de gånger jag skadat mig /…/ har det skett efter en större ökning i träningsmängd (distans eller frekvens). Skynda långsamt måste vara mitt ledord när det gäller ökning framöver!”

Nu har jag inte skadat mig under året, men jag kan se att de längre förkylningar jag har haft har kommit efter just sådana ökningar, ibland i kombination med blodgivning.

Det viktigaste att ta med mig vidare in i 2010 är alltså: ”rutin, rutin, rutin”,  ”skynda långsamt” och ”lär dig något av dina misstag, dummer!”.

En mil till

Äntligen ett nytt pass. Jag joggade med Tor i Slottsskogen den 17 januari, och har sedan inte sprungit ett steg förrän idag. Lathet, kyla, skolan och Sture har gjort att jag inte kommit ut på mina planerade pass. Men idag blev det av. Totalt en mil, uppdelat i tre pass med ståvila emellan. Två km ned till Nya varvets spårvagnshållplats (4:19 min/km), fyra km till Saltholmen (4:31 min/km) och fyra km tillbaka med fartlek (4:46 min/km). Promenad hem.

Skönt att ha det gjort! Det dåliga samvetet över att inte ha sprungit på länge hjälper mig inte att komma ut, tvärtom gnager det och gör det på något vis svårare för mig att ta mig tid.

Imorgon börjar en ny kurs, psykiatri. Föreläsningar på Östra sjukhuset – på andra sidan stan. Orkar jag springa dit någon morgon? Eller hem, en eftermiddag? Det får bli en målsättning att nå innan kursen är slut någon gång i mars.

Två veckor in på det nya året

Det är två veckor in på det nya året, och jag har bara hunnit med två pass. I söndags joggade jag i Slottsskogen med Tor, och idag sprang jag hem från vårdcentralen. Ett skönt pass över Hisingen, som slutade på drygt 11 km i 5-minuterstempo. Helt okej med tanke på att det bitvis var rejält halt.

Min näsa rinner fortfarande lite, men annars har min förkylning gått över nu. Den var ihärdig; mitt träningsuppehåll varade i två veckor. Men nu är jag äntligen igång igen. Ett pass i helgen också, och sedan normala rutiner från och med nästa vecka.

Sammanfattningen av förra året får dröja ytterligare en stund. Det finns så mycket annat att göra!

Dåligt slut, dålig början

Det sista året på det gamla decenniet slutade med att jag blev rejält förkyld med halsont, och missade Sylvesterloppet i Kalmar. Det första året på det nya decenniet började med att näsan rann konstant i flera dagar. Den har ännu inte sinat.

Således inga löppass sedan i söndags, för en vecka sedan. Då sprang jag 4 km med ett medeltempo på 4:12 min/km, vilket var ett personbästa som det ryker om. Kvällen efter insjuknade jag, ett tecken så gott som något på överträning. Ska det bli något nyårslöfte i år så får det väl vara att  träna lugnare.

En tillbakablick på året som gått, och ett försök att sammanfatta uppnådda och missade mål, kommer om ett par dagar.

Juldagslöpning

Trotsade regnet och sprang från föräldrarnas till svärföräldrarna i morse. Temperaturen låg strax över nollan, men regnet gjorde trottoarer och cykelvägar förrädiskt hala. Sprang i de uppkörda bilspåren på vägarna istället, ren asfalt, om än blöt.

Distans 8,27 km, tempo 4:30 min/km.

I övrigt har julen inneburit rikligt med mat, lagom med vin, och för mycket godis. Sture har varit uppskattad av alla vi har besökt, förstås, och fick flest julklappar av alla på julafton. Trevligt. De närmaste dagarna ska vi åka runt och hälsa på kompisar, sedan väntar förhoppningsvis några dagars vila innan nyårsaftons Sylvesterlopp och nyårsfirande.

Snabbt i Nybro

4:24 min/km i 5,3 km, nytt personbästa trots snömodd. Gött! God jul, gott nytt år.