Idag var det löppremiär efter premiärvarvet. Men jag har inte varit helt stilla den gångna veckan. För att underhålla lederna har jag gått promenader, ensam och tillsammans med L. Igår gick vi över Älvsborgsbron och längs norra älvstranden till Lindholmen, och njöt av solskenet.
Solen hade jag med mig idag också, och 8 plusgrader. Ett härligt väder att springa i, men jag var ovan efter vintern och klädde mig lite för varmt.
Jag sprang ned via Ekehöjd, över bron till Kungssten, och ned till Nya varvet. Där kunde jag njuta av solen medan jag sprang längs älven, innan jag vek av upp mot Slottsskogsgatan, Älvsborgsgatan och Sannaplan. Vid Sannaplan (5,9 km, 4:38 min/km) stannade jag och gick över kyrkogården. Som avslutning sprang jag den halva kilometern upp till Sjupundsgatan, och gick hem. Ett skönt pass, men som vanligt kändes det som att jag höll ett lägre tempo, så jag blev besviken över att jag var tvungen att stanna vid Sannaplan. Efter uppmätning av rundan känns det bättre. 4:38 är ett bra tempo för mig, och jag kan nog sträcka ut det till att hålla ytterligare ett par kilometer om jag bara hittar bra sätt att mäta tempot under pågående pass.
En idé är att mäta upp rundan i förskott, och ta med mig ett papper med mellantider vid olika tempo. En annan är att lägga energi på att fixa ett bra GPS-program till mobilen, så att den kan fungera som GPS-klocka. En nackdel med pappersvarianten är att något av glädjen försvinner om jag måste bestämma mig för en runda innan jag kommit ut, och inte kan improvisera och utforska nya stigar. En nackdel med mobilen är att den är tung och klumpig.
Jag ska försöka att inte fastna för mycket i sifferdyrkande. Jag springer egentligen för att det är en rolig och bra träningsform, inte för att nå exakta tider. Men när jag efter fyra-fem kilometer känner att jag måste ge upp kan det vara upplyftande att se att det beror på att jag har sprungit i ett bra tempo, snarare än på att jag är i dålig form. Och som jag fick tips om i en kommentar häromdagen; motivationshöjande pass är viktiga! När jag lyckas vända besvikelse till uppmuntran blir det lite lättare att ge sig ut på nästa pass.
