Igår hörde Lisa av sig och undrade om jag ville följa med på ett långpass i Änggårdsbergen. Efter lördagens grillparty var det precis vad jag behövde, så vi sammanstrålade vid Hemköp och joggade ned genom Slottsskogen. Låt mig säga en sak om Änggårdsbergen: där finns rejäla backar. Efter den första, branta stigningen trodde jag att vi var uppe på en platå, men icke. Det kom en backe till, och när vi lite senare kom till en brant nedförsbacke kunde jag inte glädjas utan tänkte bara på att vi säkert skulle upp till samma nivå igen. Och det skulle vi. Jag laddade upp rundan på Nokia Sports Tracker efteråt; lite av vår möda kan man ana om man klickar ”Terrain” och zoomar in på höjdkurvorna i det gröna.
Nå, det var vackert däruppe, och det var långa passager av relativt plan mark mellan backarna. Och grusvägarna var uppskattade efter mina månader av harvande på asfalt.
Passet i Änggårdsbergen stärkte mig i min övertygelse om joggandet som ett härligt sätt att få naturupplevelser och utforska sin omgivning. Nu drömmer jag om att göra rejäla, långsamma turer i skogarna omkring Göteborg, med fika i ryggsäcken och karta i handen. Men först ska jag ta mig runt Varvet, förstås.
Söndagens pass blev 15,8 km på drygt 1,5 timme, 5:55 min/km i snitt.
